Att fastna i snöstorm och några lärdomar jag tog med mig

Ni kanske tänker att jag blivit snurrig som börjar svamla om snöstorm mitt i den varmaste sommaren de flesta av oss någon gång varit med om?   Nog för att jag påverkas av värmen, men så illa är det inte.  Det var inte ens så dramatisk som det låter.  Jag var under snöstormen i stort sett torr och varm och inomhus hela tiden.  Problemet var att jag var på fel ställe tillsammans med 10000-tals andra med samma öde.

Efter snöväder på vår gata

Efter tre månader på resa med husbil stötte vi för nån vecka sen på resans första problem, men innan jag berättar om detta så tänkte jag det det kunde vara läge att berätta hur det gick till när jag fastnade i snöstormen och hur det ändrade min syn på problem och problemlösning.  Med risk för att det blir långt och detaljerat, så kommer här berättelsen så som jag kommer ihåg den:

Det börjar bli några år sen nu, men det var en cirka en vecka innan jul och jag skulle flyga från Frankfurt till Arlanda för att ta mig hem från tjänsteresa.  Kollegan och jag kom till flygplatsen i god tid för att ta sista planet för kvällen, jag tror det hade avgångstid runt 22.00.  Vi började oroa oss lite för att hemresan inte skulle bli av under tiden vi väntade, men allt verkade gå enligt schema och vi fick åka shuttlebus ut till planet.  Planet isades av och gjordes i ordning för avgång, men sen visade det sig att plogningen tagit för lång tid så vi skulle behöva isas av igen, och efter mycket fram och tillbaka och en bra stund i planet fick vi åka tillbaka till gaten.

Under tiden vi väntade på planet träffade vi flera kollegor från samma ort som kollegan jag reste med samt en pensionerad kollega från samma ort som jag.  Han hade varit på uppdrag med en av våra leverantörer.  Just för att hemresan från Arlanda skulle lösas smidigare delade jag och mitt ursprungliga resefölje på oss och jag fick i stället sällskap av den pensionerade kollegan och leverantören.

Efter att planet ställts in och vi var tillbaka vid terminalen ställde vi oss i kö för att få voucher för taxi, hotell och mat.  Även det tog ett tag och då vi inte var ensamma om att vara strandade fick vi ett hotell rätt så långt bort.  Taxi hittade vi nästan direkt och den enda gången jag kände mig otrygg under hela upplevelsen var när taxin studsade fram i 15 centimeters blötsnö i allt för hög hastighet… Vi kom i alla fall hela fram till hotellet och det var så vitt taxin kunde stå still i det lilla motlutet han hade när han släppte av oss.

Ny kö på hotellet och sedan hade dom faktiskt ordnat buffé åt oss.  So far so good.  Efter en matbit försökte vi ringa flygbolaget, men det var lönlöst.  Jag tror klockan var ett-två vid det här laget och vi var dessutom jättetrötta.  Vi bestämde oss för att vi behövde sova lite och att det förmodligen skulle vara hopplöst att komma med första planet som dessutom gick jättetidigt på morgonen.   Vi siktade i stället in oss på nästa avgång och åkte till flygplatsen i tid till det.   I efterhand fick jag veta att första planet gick och att kollegan jag åkte med från början kom sig hem med det planet!  Lätt att vara efterklok, men att inte sova kändes inte aktuellt och på den tidpunkten hade jag ingen aning om hur stort kaoset var!

Nästa överraskning kom när vi kom till flygplatsen och det visade sig vara runt fem timmars kö för att komma fram till kassorna!  Vi hade inte föreställt oss att det skulle vara sånt kaos.  Under tiden vi stod i kön ställdes två plan till Arlanda in, så vi missade i alla fall inget plan….   Vi försökte regelbundet ringa flygbolaget utan att lyckas komma fram.   Fram mot tolv-ett tiden fick vi till slut våra stand-by biljetter och kunde gå förbi säkerhetskontrollen och börja hoppas på att komma hem.  Det skulle ha gått plan cirka varannan timme till Arlanda, men de fortsatte att ställas in.

Till slut ringde jag resebyrån som jag har via jobbet och de bokade en biljett via Berlin i hopp om att det skulle bli bättre.  Jag lämnade alltså mina resekompisar som inte hade samma möjlighet.  Jag fortsatta att möta upp vid varje gate där det skulle gå ett plan till Arlanda eller Berlin.  Det innebar att jag fick förflytta mig ganska mycket mellan område A och B på Terminal 1 och med dåligt med sömn blev jag rätt så sliten.  Planen fortsatte dock att ställas in och så fort någon från personalen visade sig vid en incheckningsdisk eller i lokalerna hade de 50 personer i kö runt sig.  Det var alltså omöjligt att få nån information eller hjälp och informationen på skärmarna var nog det bästa dom visste, men det hjälpte inte mycket.  Den bästa informationen fick jag faktiskt hemifrån på sms från Pär som hade koll via internet!

Tidigt på kvällen träffade jag resekompisarna igen och en av dom hade ett silverkort, så deras plan var att gå ut och ställa sig en en kö för businessresenärer utanför säkerhetskontrollen.  Jag erbjöds att hänga med, men jag hade ju en standbybiljett och räknade med att så fort planen skulle börja gå, så borde det lösa sig.  Jag fortsatte att röra mig mellan aktuella gater, men planen fortsatte att ställas in.  När det var dags för sista planet till Arlanda för kvällen träffade jag resekompisarna igen och de hade biljetter till planet! Denna gång gick det faktiskt dessutom att få kontakt med personalen vid gaten och jag frågade om det fanns plats åt mig med.  Det var dock ett blankt nej och det skulle inte hjälpa att vänta till alla hade gått ombord eller något sånt heller.  Jag blev jätteledsen och frustrerat och valde att gå tillbaka till en kö jag hade suttit i tidigare.  Senare fick jag veta att det var gott om lediga platser ombord.  Jag har ingen aning om det hade hjälpt att jag stannade kvar, men återigen den där efterklokheten.

Luckan där jag ställde mig i kö skulle hålla öppet tills alla hade fått hjälp blev det lovat, men vid midnatt stängdes den och alla hänvisades till avgångshallen utanför säkerhetskontrollen.  Jag hittade en rullstol och några kontakter och laddade mina telefoner och försökte på nytt att ringa flygbolaget.  Jag hamnade till slut i telefonkö och fick en ny standby biljett till förmiddagen efter.  Biljetten kunde dock inte skrivas ut i automat, så jag var tvungen att stå i kö och få den utskriven av personal.  Klockan var nu runt tre på natten och från där jag satt kunde jag se att det fylldes på i kön, så det var lika bra att flytta sig dit.  Kassorna skulle öppna klockan sex.

Innan kassorna öppnades var kön så lång att jag inte kunde se slutet på den.  Nu började ju även ”nya resenärer” att komma till flygplatsen, charterturister och andra som inte varit på flygplatsen nåt dygn redan.  Dessa blev jättestressade och det blev faktiskt lite bråkigt.  Några försökte sig med ”ursäkta jag ska med ett plan som går 07.10” och ville komma före i kön, men alla vi som hade stått i kö hela natten hade en bra sammanhållning och hjälpte till att hålla ordningen i kön och skickade dom bara bakåt.  När jag till slut kom hem, så läste jag i tidningen att polisen hade fått rycka in senare på dan.

För mig tog det cirka en halvtimme innan jag hade biljetten i handen och kunde gå genom säkerhetskontrollen för sista gång på denna resa…  Jag stod bara på väntelistan, men det visade sig snart att det var många som inte hade kommit till Frankfurt än som skulle ha åkt med planet och alla på väntelistan fick komma med.  Cirka 36 timmar senare än planerat kom jag alltså till slut hem.

Mitt i allt detta som hände så träffade jag en del olika öden.  På väg mellan terminal A och B hamnade jag i hissen med en tjej som grät som jag aldrig sett tidigare.  Jag frågade så klart vad det var och fick till svar att hon varit på flygplatsen i åtta timmar… Då hade jag varit där närmare ett dygn.  I köerna sista natten träffade jag även en spansk tjej som hade tagit hand om en äldre portugisisk dam som inte hade nån aning om vad som hände.  Vi träffade även en 12-13 år gammal pojke från Japan som flygsällskapet borde tagit hand om, men som hamnat mellan stolarna.  Han var så trött och sliten, och jag kommer inte att glömma hur glad han blev när jag hämtade choklad och vatten från en anställd som delade ut och gav till honom.  Eller vad med han som köpt den sista dyra business class biljetten till planet jag åkte hem med och tagit taxi från Amsterdam till Frankfurt för att det verkade vara hans sista utväg för att komma hem i tid till något.  Väl på plats  kom han med planet, men han fick inte sitta i business class.

Detta kaos var så obegripligt stort att jag tror det är svårt att förstå utan att ha varit med om något liknande.  Man förstår hur liten man är när något sånt här händer.  ”Halva Europas” passagerare och flygplan var på fel ställen och sånt tar lite tid att fixa till.  Även om jag hade oflyt eller gjorde fel val när jag fick se mina kollegor komma hem tidigare, så löste det sig för mig också.  Jag fixade att hålla mig vaken och ganska alert och sökte lösningar trots att jag var så trött att jag bara ville sätta mig när och gråta eller lägga mig för att sova.  Jag såg att resvanan och språkkunskaper gör det enklare.  Efter denna händelsen hanterar jag problem med mycket mindre stress än tidigare och tar tag i problemlösningen med inställningen att det kommer att lösa sig.  Och detta gäller inte bara på resa, det gäller även andra typer av problem.