Vi besöker kalla krigets ”Lilla-Berlin”, den lilla byn Mödlareuth.

Trots att den tyska historian har en del mörka sidor, tycker vi den är intressant och vi kan bli lite fascinerade av hur det var och hur det kunde bli som det blev. Vi kollar gärna på serier och filmer från andra världskriget och kalla kriget, och för en del år sedan tittade vi på en TV-serie som heter Tannbach. Den handlar om en liten by i Tyskland som delades mellan Öst- och Väst-Tyskland under kalla kriget. När vi sedan upptäckte att denna by finns på riktigt och att det finns ett museum där, så hamnade den på vår lista över platser att besöka. Den har funnits med på listan ett tag, och nu blev det äntligen av.

Byn heter i verkligheten Mödlareuth, och Tannbach är i verkligheten en flod som rinner genom byn. Floden har sedan 1500- talet bildat gränsen mellan två Grevskap och senare mellan förbundsländerna Bayern och Thüringen. För invånarna har detta inte haft någon större betydelse fram tills Tyskland delades efter kriget. Då hamnade den östra delen under Sovjetunionens styre och den västra kom att tillhöra USA. Precis som i Berlin blev ”staden” alltså delad, och grannar, släktingar och vänner hade inte längre möjlighet att hålla kontakten och träffa varandra som tidigare. Därför kallas Mödlareuth även ”Lilla-Berlin” ibland.

Muren i Mödlareuth öppnades först en månad efter att muren föll i Berlin i november 1989, och byborna som hade bott på var sin sida kunde äntligen träffas igen. Rivningen av muren i Mödlareuth skedde dock först på sommaren efter, och redan då lämnade man en del av muren som minnesmärke. Detta blev början till Deutsch- Deutsche Museum (ja, muséet heter så). Där finns i dag utställningar och minnesmärken kring detta, samt att en del av muren, vakttorn och annat finnas kvar så som det såg ut när muren delade byn.

Vi parkerade bredvid tanksen som står vid parkeringen och promenerade bort till muséet. Där betalde vi in oss för 3 euro för vuxen och 2 euro för pensionär. Vi hade tur att filmsalen var ledig, så de kunde starta en informationsfilm åt oss direkt. Den var på runt 20 minuter och vi fick se den på engelska. Vi rekommenderar absolut att se filmen innan ni går vidare till resten av utställningarna. Och helst TV-serien innan ni överhuvudtaget åker dit! Sedan gick vi upp en våning till utställningen. Där var det tyvärr mycket som endast var på tyska. Den var inte stor, men intressant!

I en hall mitt emot utställningen fanns ett antal fordon, allt från helikoptrar, till polisbilar, mopeder och andra militärfordon. Här saknade vi tyvärr lite information om fordonen, men det är ändå alltid trevligt att kolla lite.

Sedan gick vi runt i uteområdet längs floden Tannbach. När vi var där skulle jag knappt kalla floden en liten å med tanke på vattennivån, men den var ändå en tydlig linje genom landskapet. Här fanns det minnesstenar och några skyltar som berättade om historian.

Det var inte svårt att förstå att det skulle vara en utmaning att ta sig förbi avspärrningarna. Den höga muren med taggtråd, skyddsområdet och mera staket, vakttorn och så vidare.

Kalla kriget är ingen trevlig del av historian, och det kan inte ha varit trevligt att bo med denna mur och alla soldater som närmsta granne. Det är troligen inte möjligt att förstå hur detta var om man inte var en del av det, men det är oavsett intressant att gå runt och försöka skapa sig en bild av hur det var. Vi kan absolut rekommendera ett besök till Deutsch- Deutsche Museum i Mödlareuth, men som sagt, så tycker vi att ni borde se TV-serien först för att få största möjliga utbyte av besöket!

Sen var det dags att hitta övernattningsplats

Vi hade egentligen siktat in oss på att övernatta på parkeringen vid muséet, då vi sett att detta skulle vara ok. Men då vi blev klara med besöket hyffsat tidigt och det inte fanns någon täckning på mobiltelefonerna där, så bestämde vi oss för att åka vidare. För första gång på resan ratade vi, förutom parkeringen i Mödlareuth, två ställplatser innan vi hittade ett ställe att övernatta. Först kom vi till ett badhus, där de ”riktiga” platserna var fulla, och man hade börjat ställa sig på gräsmattan. Den var blöt och det blev djupa hjulspår. Det såg inte trevligt ut, så vi åkte vidare. Nästa plats hette i och för sig Linda, men den var också på en gräsmatta som var lite blöt och det var dåligt med information på platsen, så vi valde att åka vidare därifrån också.

Till slut hittade vi en plats bakom en verkstad i Nimritz. Den hade förstärkt gräsmatta och trots att den var liten, hade den allt man önskar på en ställplats; billig ström, tömning, vatten och soptunna och det var frivillig betalning i en liten låda. Här hade vi en lugn och skön kväll i regnet.

Ställplatsen i Nimritz och vårt besök i ”Lilla- Berlin” har även blivit en liten film. Ni hittar den här: